tisdag 1 november 2011
tisdag 25 oktober 2011
Work
Inspired by my good friend Kajsa I thought I'd share with you what my work is like. I currently work at the library in Tomelilla as a Librarian. I have employment there until the 31st of January, then we'll see where I end up. :)
First off, where is Tomelilla?
This is what the house looks like from the front. I hardly ever see this side though since I enter from the back. It's not only a library but also a hall for art exhibitions, an archive for jazz-music, a tourist agency, a museum and an art-school for children. This makes it a very interesting place to work. There are lots of people around all the time and it becomes easy and natural to work together and play of each others strengths. The people are nice and inspiring though the mentality in the country is different from around here, both in my colleagues and in the people who come to the library. In lack of a good English word they're "bonnigare" in Tomelilla. XD
A close-up of my desk so you can see how messy it is. But having a desk really makes you feel grown-up doesn't it...
Oh, and isn't the view awesome. XDD
A few images I found on-line to give you a feel of what it looks like inside.
And this is what's in the art exhibition hall right now:
It is quite awesome! (And of course more impressive in real life)
A lot of interesting things happen every day. Because the people who come are different no day it like the other. One day you get to act like a mum trying to solve disputes between children, the next someone gets angry at you because it's not free to borrow books at the library (true story) an yet another day an old dirty man is looking at porn on the computers or someone asking for help in sending in a job application. Becoming a computer consultant is also quite common (at least for me) and a conversational partner for lonely people.
But I won't complain, even if there are a lot of strange events most people who come to the library are in a good mood and grateful for what you do (even if they underestimate what that is and exactly how much we work for their sake...). Very rarely are you yelled at but somehow you're also seen as an all-knowing guru who holds all the answers, which is very flattering but far from true. If you want to read more on the events that go on in a library I recommend "arga bibliotekstanten". She writes in Swedish and manages to capture the frustrations of all library personnel. I find it hilarious but that might just be because I share the experiences.
Hope you had a little fun reading a bit about what I do all day these days. :)
Peace out!
First off, where is Tomelilla?
'
A quick and accurate answer is "way off". It takes an hour by bus which is quite far but it's far enough to warrant using the time which I try to do. I read or listen to audio books, sometimes I crochet and sometimes I'm extremely glamorous and sleep with my mouth open, drooling slightly...
This is what the house looks like from the front. I hardly ever see this side though since I enter from the back. It's not only a library but also a hall for art exhibitions, an archive for jazz-music, a tourist agency, a museum and an art-school for children. This makes it a very interesting place to work. There are lots of people around all the time and it becomes easy and natural to work together and play of each others strengths. The people are nice and inspiring though the mentality in the country is different from around here, both in my colleagues and in the people who come to the library. In lack of a good English word they're "bonnigare" in Tomelilla. XD
This is my office, where the magic happens, or something. :P My responsibilities are taking care of all the magazines, handling the inter library loans, updating and managing the web-page and then the ordinary librarian jobs such as sitting in the information-desk cleaning the shelves and sorting out old books, reading the lists and deciding what new material is to be bought. I've also become the go to person for making signs of different kinds and I'm now the computer guru as well. And I'm going to start up computer courses for senior citizens this Friday. I'm kinda nervous but I think it will be fine. :)
So I'm quite busy every day but I enjoy it, even though some of my tasks are a bit uniform and become boring in the long run.
A close-up of my desk so you can see how messy it is. But having a desk really makes you feel grown-up doesn't it...
Oh, and isn't the view awesome. XDD
A few images I found on-line to give you a feel of what it looks like inside.
And this is what's in the art exhibition hall right now:
It is quite awesome! (And of course more impressive in real life)
A lot of interesting things happen every day. Because the people who come are different no day it like the other. One day you get to act like a mum trying to solve disputes between children, the next someone gets angry at you because it's not free to borrow books at the library (true story) an yet another day an old dirty man is looking at porn on the computers or someone asking for help in sending in a job application. Becoming a computer consultant is also quite common (at least for me) and a conversational partner for lonely people.
But I won't complain, even if there are a lot of strange events most people who come to the library are in a good mood and grateful for what you do (even if they underestimate what that is and exactly how much we work for their sake...). Very rarely are you yelled at but somehow you're also seen as an all-knowing guru who holds all the answers, which is very flattering but far from true. If you want to read more on the events that go on in a library I recommend "arga bibliotekstanten". She writes in Swedish and manages to capture the frustrations of all library personnel. I find it hilarious but that might just be because I share the experiences.
Hope you had a little fun reading a bit about what I do all day these days. :)
Peace out!
lördag 17 september 2011
Självömkan galore!
Ok, så alla som inte tycker om att läsa om folk som tycker synd om sig själva kan sluta läsa nu. :P Jag har en hel del på gång i mitt liv som inte är så roligt och som gör mig lessen men jag brukar inte tycka om att prata om det så mycket, jag berättar ju var som pågår men kanske inte så mycket mer...
Hur som helst så har jag precis haft en av de värsta dagarna i mitt liv, helt för jävligt har det varit. Men vi tar det från början. Jag är nära att diagnostiseras med en sjukdom som heter SLE som är en typ av reumatisk sjukdom men med en hel del annat som följer med den. Det är en kronisk sjukdom och något jag kommer behöva leva med resten av livet, men ja, de har inte ställt diagnosen än men redan bjudit in mig till SLE-skola och gett mig medicin mot SLE så sannolikheten att det blir så är rätt stor. Människor har en tendens att vilja vara uppmuntrande när man berättar om sjukdomar och liknande, och det är en god egenskap och så gör jag också, men det är inte alltid man uppskattar glada tillrop... Samtidigt vill jag inte visa för vem som helst hur lessen jag är för att allt detta händer. Att bryta ihop och gråta i personalrummet på jobbet är liksom inte ett alternativ... Men det är inte alltid roligt att bara höra positiva saker som att det ju är bra att de kollar vad det är och tar det på allvar och att jag åtminstone vet vad det är, det är fortfarande en sjukdom jag behöver leva med resten av livet och det suger fan ta mig balle. Jag vet att andra har det mycket värre, jag kommer inte dö och i det mesta kommer jag kunna leva som alla andra men även om jag inser det så betyder det inte att jag är mindre påverkad av vad som händer mig.
Ett led i diagnostiseringen av sjukdomen är njurbiopsi, det är vanligt med njurinflammation när man har SLE och eftersom mina prover visat på att jag möjligen skulle kunna ha det så ville doktorn skicka mig på njurbiopsi. Inte världens roligaste men ja, en obehandlad njurinflammation kan leda till förlorad njurförmåga och det vill man ju inte så jag tyckte det gör jag så vet jag i alla fall hur det ligger med det. Doktorn sa att det brukar ta ett par veckor innan man får tid men två dagar senare fick jag ett brev som bjöd in mig till "Ett par dagars inneliggande vård och njurbiopsi" redan en vecka senare. Är det så illa....? tänkte jag då... Ja, början av veckan var ok, fick fixa en del så jag skulle kunna vara ledig från jobbrt och så hade jag ett hål i magen som ville äta upp mig innifrån, men annars bra. Så länge jag var upptagen som tänkte jag inte så mycket på det. Torsdag tog jag mig in till sjukhuset och de tog lite prover, kollade blogtrycket och gav mig ett snyggt patientband.
Min mamma var där och vi pratade en massa och jag hade en rumskamrat som hade reumatism och varit och tömt knäna på vätska men som hade en underbar inställning till livet. Hon ville inte låta sjukdomen hindra henne och gjorde vad hon ville ändå, kanske att hon inte kunde gå dagen efter men det tyckte hon det var värt att kunna dansa en kväll. Härlig kvinna! Hon gav mig hopp om livet. Denna dagen var hålet i magen mycket mindre och jag hade rätt trevligt, fick äta lite äcklig sjukhusmat och sov helt ok.
Nästa morgon kl 07.00 började en av de värsta dagarna i mitt liv....
Jag fick kettogan och nån annan medicin i sprutor som skulle vara lugnande och smärtstillande inför undersökningen. Hela världen började snurra, ingenting var stilla och jag kunde inte ha ögonen öppna för det var sjukt obehagligt, sen började jag kallsvettas över hela kroppen och sköterskan sa att jag blev likblek. Men de rullade iväg mig genom kulvertarna bort till huvudblocket där undersökningen skulle ske. Hela tiden blundade jag för jag klarade inte av att ha ögonen öppna och jag började må illa...
Undersökningen gick bra, 3dm nål rakt in i njuren men jag kände inte ett skit, mådde lite bättre och fick titta på nålen och på proverna. Den stackars 16-åriga praktikanten som följde med för att titta på svimmade visst, det märkte jag inte men fick höra sen... Jag tyckte det var lite spännande att få titta på instrumenten och så.
Sen började det bli riktigt illa... i 12 timmar mådde jag så illa att jag inte kunde röra mig, inte kunde prata, inte kunde sova, inte kunde göra något annat än att existera och knappt det. Det kollade blodtryck var 30e minut och det var visst sådär, föll rätt lågt vid ett par tillfällen, sen satte de dropp på mig för att jag inte kunde dricka och jag fick en massa starka mediciner som skulle hjälpa mot illamående, varav ingen fungerade....
Först 12 timmar och många "sicksacks" senare (även i mitt tillstånd kunde jag uppskatta ironin i namnet :P) blev det lite bättre men jag mådde illa i ytterliggare 12 timmar efter det och de behöll mig över natten för ytterligare observation. Jag kan säga att 24 timmars konstant illamående tar rätt hårt på en men fy fan vad man uppskattar att inte må illa efteråt! På 24 timmar åt jag bara fem skivor gurka och gick ner 2 kilo... eller antagligen mer för det var två kilo efter att jag ätit en dag... De har kollat mitt blodtryck sjukt många gånger och stuckit mig i både händer och armar för att sätta dropp och ta blodprover. Jag var dock lite förvånad över hur mitt blodvärde lyckats gå upp från 103 till 105 på dessa dagar, en minimal ökning men ändå...?
Jag blev kvar en natt länge än vad de planerat från början för de ville inte släppa hem mig men nu är det rätt mycket bättre. Många nya erfarenheter på två dagar, de flesta hade jag klarat mig bra utan...
Men så, nu har jag klagat av mig lite, några av er får nog höra mig klaga lite mer men nu får detta bli min helt offentliga dagbok och jag behövde skriva av mig lite. Nu är det bara att vänta på resultatet av undersökningen och hoppas det var värt det... Ja, och så får jag visst inte cykla på två veckor och inte anstränga mig fysiskt på något annat sätt... Lätt sagt... jag ska göra mitt bästa. o_O
Hur som helst så har jag precis haft en av de värsta dagarna i mitt liv, helt för jävligt har det varit. Men vi tar det från början. Jag är nära att diagnostiseras med en sjukdom som heter SLE som är en typ av reumatisk sjukdom men med en hel del annat som följer med den. Det är en kronisk sjukdom och något jag kommer behöva leva med resten av livet, men ja, de har inte ställt diagnosen än men redan bjudit in mig till SLE-skola och gett mig medicin mot SLE så sannolikheten att det blir så är rätt stor. Människor har en tendens att vilja vara uppmuntrande när man berättar om sjukdomar och liknande, och det är en god egenskap och så gör jag också, men det är inte alltid man uppskattar glada tillrop... Samtidigt vill jag inte visa för vem som helst hur lessen jag är för att allt detta händer. Att bryta ihop och gråta i personalrummet på jobbet är liksom inte ett alternativ... Men det är inte alltid roligt att bara höra positiva saker som att det ju är bra att de kollar vad det är och tar det på allvar och att jag åtminstone vet vad det är, det är fortfarande en sjukdom jag behöver leva med resten av livet och det suger fan ta mig balle. Jag vet att andra har det mycket värre, jag kommer inte dö och i det mesta kommer jag kunna leva som alla andra men även om jag inser det så betyder det inte att jag är mindre påverkad av vad som händer mig.
Ett led i diagnostiseringen av sjukdomen är njurbiopsi, det är vanligt med njurinflammation när man har SLE och eftersom mina prover visat på att jag möjligen skulle kunna ha det så ville doktorn skicka mig på njurbiopsi. Inte världens roligaste men ja, en obehandlad njurinflammation kan leda till förlorad njurförmåga och det vill man ju inte så jag tyckte det gör jag så vet jag i alla fall hur det ligger med det. Doktorn sa att det brukar ta ett par veckor innan man får tid men två dagar senare fick jag ett brev som bjöd in mig till "Ett par dagars inneliggande vård och njurbiopsi" redan en vecka senare. Är det så illa....? tänkte jag då... Ja, början av veckan var ok, fick fixa en del så jag skulle kunna vara ledig från jobbrt och så hade jag ett hål i magen som ville äta upp mig innifrån, men annars bra. Så länge jag var upptagen som tänkte jag inte så mycket på det. Torsdag tog jag mig in till sjukhuset och de tog lite prover, kollade blogtrycket och gav mig ett snyggt patientband.
 |
| Snyggt eller hur, högsta modet! |
Min mamma var där och vi pratade en massa och jag hade en rumskamrat som hade reumatism och varit och tömt knäna på vätska men som hade en underbar inställning till livet. Hon ville inte låta sjukdomen hindra henne och gjorde vad hon ville ändå, kanske att hon inte kunde gå dagen efter men det tyckte hon det var värt att kunna dansa en kväll. Härlig kvinna! Hon gav mig hopp om livet. Denna dagen var hålet i magen mycket mindre och jag hade rätt trevligt, fick äta lite äcklig sjukhusmat och sov helt ok.
Nästa morgon kl 07.00 började en av de värsta dagarna i mitt liv....
Jag fick kettogan och nån annan medicin i sprutor som skulle vara lugnande och smärtstillande inför undersökningen. Hela världen började snurra, ingenting var stilla och jag kunde inte ha ögonen öppna för det var sjukt obehagligt, sen började jag kallsvettas över hela kroppen och sköterskan sa att jag blev likblek. Men de rullade iväg mig genom kulvertarna bort till huvudblocket där undersökningen skulle ske. Hela tiden blundade jag för jag klarade inte av att ha ögonen öppna och jag började må illa...
Undersökningen gick bra, 3dm nål rakt in i njuren men jag kände inte ett skit, mådde lite bättre och fick titta på nålen och på proverna. Den stackars 16-åriga praktikanten som följde med för att titta på svimmade visst, det märkte jag inte men fick höra sen... Jag tyckte det var lite spännande att få titta på instrumenten och så.
Sen började det bli riktigt illa... i 12 timmar mådde jag så illa att jag inte kunde röra mig, inte kunde prata, inte kunde sova, inte kunde göra något annat än att existera och knappt det. Det kollade blodtryck var 30e minut och det var visst sådär, föll rätt lågt vid ett par tillfällen, sen satte de dropp på mig för att jag inte kunde dricka och jag fick en massa starka mediciner som skulle hjälpa mot illamående, varav ingen fungerade....
 |
| Här satt mitt dropp, detta är dagen efter när bara slangen är kvar. Hon som satte det var inte så duktig för det rann blod över hela min hand, fast jag trodde det var vatten just då för det kändes kallt. |
Först 12 timmar och många "sicksacks" senare (även i mitt tillstånd kunde jag uppskatta ironin i namnet :P) blev det lite bättre men jag mådde illa i ytterliggare 12 timmar efter det och de behöll mig över natten för ytterligare observation. Jag kan säga att 24 timmars konstant illamående tar rätt hårt på en men fy fan vad man uppskattar att inte må illa efteråt! På 24 timmar åt jag bara fem skivor gurka och gick ner 2 kilo... eller antagligen mer för det var två kilo efter att jag ätit en dag... De har kollat mitt blodtryck sjukt många gånger och stuckit mig i både händer och armar för att sätta dropp och ta blodprover. Jag var dock lite förvånad över hur mitt blodvärde lyckats gå upp från 103 till 105 på dessa dagar, en minimal ökning men ändå...?
Jag blev kvar en natt länge än vad de planerat från början för de ville inte släppa hem mig men nu är det rätt mycket bättre. Många nya erfarenheter på två dagar, de flesta hade jag klarat mig bra utan...
Men så, nu har jag klagat av mig lite, några av er får nog höra mig klaga lite mer men nu får detta bli min helt offentliga dagbok och jag behövde skriva av mig lite. Nu är det bara att vänta på resultatet av undersökningen och hoppas det var värt det... Ja, och så får jag visst inte cykla på två veckor och inte anstränga mig fysiskt på något annat sätt... Lätt sagt... jag ska göra mitt bästa. o_O
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)