tisdag 1 november 2011
tisdag 25 oktober 2011
Work
Inspired by my good friend Kajsa I thought I'd share with you what my work is like. I currently work at the library in Tomelilla as a Librarian. I have employment there until the 31st of January, then we'll see where I end up. :)
First off, where is Tomelilla?
This is what the house looks like from the front. I hardly ever see this side though since I enter from the back. It's not only a library but also a hall for art exhibitions, an archive for jazz-music, a tourist agency, a museum and an art-school for children. This makes it a very interesting place to work. There are lots of people around all the time and it becomes easy and natural to work together and play of each others strengths. The people are nice and inspiring though the mentality in the country is different from around here, both in my colleagues and in the people who come to the library. In lack of a good English word they're "bonnigare" in Tomelilla. XD
A close-up of my desk so you can see how messy it is. But having a desk really makes you feel grown-up doesn't it...
Oh, and isn't the view awesome. XDD
A few images I found on-line to give you a feel of what it looks like inside.
And this is what's in the art exhibition hall right now:
It is quite awesome! (And of course more impressive in real life)
A lot of interesting things happen every day. Because the people who come are different no day it like the other. One day you get to act like a mum trying to solve disputes between children, the next someone gets angry at you because it's not free to borrow books at the library (true story) an yet another day an old dirty man is looking at porn on the computers or someone asking for help in sending in a job application. Becoming a computer consultant is also quite common (at least for me) and a conversational partner for lonely people.
But I won't complain, even if there are a lot of strange events most people who come to the library are in a good mood and grateful for what you do (even if they underestimate what that is and exactly how much we work for their sake...). Very rarely are you yelled at but somehow you're also seen as an all-knowing guru who holds all the answers, which is very flattering but far from true. If you want to read more on the events that go on in a library I recommend "arga bibliotekstanten". She writes in Swedish and manages to capture the frustrations of all library personnel. I find it hilarious but that might just be because I share the experiences.
Hope you had a little fun reading a bit about what I do all day these days. :)
Peace out!
First off, where is Tomelilla?
'
A quick and accurate answer is "way off". It takes an hour by bus which is quite far but it's far enough to warrant using the time which I try to do. I read or listen to audio books, sometimes I crochet and sometimes I'm extremely glamorous and sleep with my mouth open, drooling slightly...
This is what the house looks like from the front. I hardly ever see this side though since I enter from the back. It's not only a library but also a hall for art exhibitions, an archive for jazz-music, a tourist agency, a museum and an art-school for children. This makes it a very interesting place to work. There are lots of people around all the time and it becomes easy and natural to work together and play of each others strengths. The people are nice and inspiring though the mentality in the country is different from around here, both in my colleagues and in the people who come to the library. In lack of a good English word they're "bonnigare" in Tomelilla. XD
This is my office, where the magic happens, or something. :P My responsibilities are taking care of all the magazines, handling the inter library loans, updating and managing the web-page and then the ordinary librarian jobs such as sitting in the information-desk cleaning the shelves and sorting out old books, reading the lists and deciding what new material is to be bought. I've also become the go to person for making signs of different kinds and I'm now the computer guru as well. And I'm going to start up computer courses for senior citizens this Friday. I'm kinda nervous but I think it will be fine. :)
So I'm quite busy every day but I enjoy it, even though some of my tasks are a bit uniform and become boring in the long run.
A close-up of my desk so you can see how messy it is. But having a desk really makes you feel grown-up doesn't it...
Oh, and isn't the view awesome. XDD
A few images I found on-line to give you a feel of what it looks like inside.
And this is what's in the art exhibition hall right now:
It is quite awesome! (And of course more impressive in real life)
A lot of interesting things happen every day. Because the people who come are different no day it like the other. One day you get to act like a mum trying to solve disputes between children, the next someone gets angry at you because it's not free to borrow books at the library (true story) an yet another day an old dirty man is looking at porn on the computers or someone asking for help in sending in a job application. Becoming a computer consultant is also quite common (at least for me) and a conversational partner for lonely people.
But I won't complain, even if there are a lot of strange events most people who come to the library are in a good mood and grateful for what you do (even if they underestimate what that is and exactly how much we work for their sake...). Very rarely are you yelled at but somehow you're also seen as an all-knowing guru who holds all the answers, which is very flattering but far from true. If you want to read more on the events that go on in a library I recommend "arga bibliotekstanten". She writes in Swedish and manages to capture the frustrations of all library personnel. I find it hilarious but that might just be because I share the experiences.
Hope you had a little fun reading a bit about what I do all day these days. :)
Peace out!
lördag 17 september 2011
Självömkan galore!
Ok, så alla som inte tycker om att läsa om folk som tycker synd om sig själva kan sluta läsa nu. :P Jag har en hel del på gång i mitt liv som inte är så roligt och som gör mig lessen men jag brukar inte tycka om att prata om det så mycket, jag berättar ju var som pågår men kanske inte så mycket mer...
Hur som helst så har jag precis haft en av de värsta dagarna i mitt liv, helt för jävligt har det varit. Men vi tar det från början. Jag är nära att diagnostiseras med en sjukdom som heter SLE som är en typ av reumatisk sjukdom men med en hel del annat som följer med den. Det är en kronisk sjukdom och något jag kommer behöva leva med resten av livet, men ja, de har inte ställt diagnosen än men redan bjudit in mig till SLE-skola och gett mig medicin mot SLE så sannolikheten att det blir så är rätt stor. Människor har en tendens att vilja vara uppmuntrande när man berättar om sjukdomar och liknande, och det är en god egenskap och så gör jag också, men det är inte alltid man uppskattar glada tillrop... Samtidigt vill jag inte visa för vem som helst hur lessen jag är för att allt detta händer. Att bryta ihop och gråta i personalrummet på jobbet är liksom inte ett alternativ... Men det är inte alltid roligt att bara höra positiva saker som att det ju är bra att de kollar vad det är och tar det på allvar och att jag åtminstone vet vad det är, det är fortfarande en sjukdom jag behöver leva med resten av livet och det suger fan ta mig balle. Jag vet att andra har det mycket värre, jag kommer inte dö och i det mesta kommer jag kunna leva som alla andra men även om jag inser det så betyder det inte att jag är mindre påverkad av vad som händer mig.
Ett led i diagnostiseringen av sjukdomen är njurbiopsi, det är vanligt med njurinflammation när man har SLE och eftersom mina prover visat på att jag möjligen skulle kunna ha det så ville doktorn skicka mig på njurbiopsi. Inte världens roligaste men ja, en obehandlad njurinflammation kan leda till förlorad njurförmåga och det vill man ju inte så jag tyckte det gör jag så vet jag i alla fall hur det ligger med det. Doktorn sa att det brukar ta ett par veckor innan man får tid men två dagar senare fick jag ett brev som bjöd in mig till "Ett par dagars inneliggande vård och njurbiopsi" redan en vecka senare. Är det så illa....? tänkte jag då... Ja, början av veckan var ok, fick fixa en del så jag skulle kunna vara ledig från jobbrt och så hade jag ett hål i magen som ville äta upp mig innifrån, men annars bra. Så länge jag var upptagen som tänkte jag inte så mycket på det. Torsdag tog jag mig in till sjukhuset och de tog lite prover, kollade blogtrycket och gav mig ett snyggt patientband.
Min mamma var där och vi pratade en massa och jag hade en rumskamrat som hade reumatism och varit och tömt knäna på vätska men som hade en underbar inställning till livet. Hon ville inte låta sjukdomen hindra henne och gjorde vad hon ville ändå, kanske att hon inte kunde gå dagen efter men det tyckte hon det var värt att kunna dansa en kväll. Härlig kvinna! Hon gav mig hopp om livet. Denna dagen var hålet i magen mycket mindre och jag hade rätt trevligt, fick äta lite äcklig sjukhusmat och sov helt ok.
Nästa morgon kl 07.00 började en av de värsta dagarna i mitt liv....
Jag fick kettogan och nån annan medicin i sprutor som skulle vara lugnande och smärtstillande inför undersökningen. Hela världen började snurra, ingenting var stilla och jag kunde inte ha ögonen öppna för det var sjukt obehagligt, sen började jag kallsvettas över hela kroppen och sköterskan sa att jag blev likblek. Men de rullade iväg mig genom kulvertarna bort till huvudblocket där undersökningen skulle ske. Hela tiden blundade jag för jag klarade inte av att ha ögonen öppna och jag började må illa...
Undersökningen gick bra, 3dm nål rakt in i njuren men jag kände inte ett skit, mådde lite bättre och fick titta på nålen och på proverna. Den stackars 16-åriga praktikanten som följde med för att titta på svimmade visst, det märkte jag inte men fick höra sen... Jag tyckte det var lite spännande att få titta på instrumenten och så.
Sen började det bli riktigt illa... i 12 timmar mådde jag så illa att jag inte kunde röra mig, inte kunde prata, inte kunde sova, inte kunde göra något annat än att existera och knappt det. Det kollade blodtryck var 30e minut och det var visst sådär, föll rätt lågt vid ett par tillfällen, sen satte de dropp på mig för att jag inte kunde dricka och jag fick en massa starka mediciner som skulle hjälpa mot illamående, varav ingen fungerade....
Först 12 timmar och många "sicksacks" senare (även i mitt tillstånd kunde jag uppskatta ironin i namnet :P) blev det lite bättre men jag mådde illa i ytterliggare 12 timmar efter det och de behöll mig över natten för ytterligare observation. Jag kan säga att 24 timmars konstant illamående tar rätt hårt på en men fy fan vad man uppskattar att inte må illa efteråt! På 24 timmar åt jag bara fem skivor gurka och gick ner 2 kilo... eller antagligen mer för det var två kilo efter att jag ätit en dag... De har kollat mitt blodtryck sjukt många gånger och stuckit mig i både händer och armar för att sätta dropp och ta blodprover. Jag var dock lite förvånad över hur mitt blodvärde lyckats gå upp från 103 till 105 på dessa dagar, en minimal ökning men ändå...?
Jag blev kvar en natt länge än vad de planerat från början för de ville inte släppa hem mig men nu är det rätt mycket bättre. Många nya erfarenheter på två dagar, de flesta hade jag klarat mig bra utan...
Men så, nu har jag klagat av mig lite, några av er får nog höra mig klaga lite mer men nu får detta bli min helt offentliga dagbok och jag behövde skriva av mig lite. Nu är det bara att vänta på resultatet av undersökningen och hoppas det var värt det... Ja, och så får jag visst inte cykla på två veckor och inte anstränga mig fysiskt på något annat sätt... Lätt sagt... jag ska göra mitt bästa. o_O
Hur som helst så har jag precis haft en av de värsta dagarna i mitt liv, helt för jävligt har det varit. Men vi tar det från början. Jag är nära att diagnostiseras med en sjukdom som heter SLE som är en typ av reumatisk sjukdom men med en hel del annat som följer med den. Det är en kronisk sjukdom och något jag kommer behöva leva med resten av livet, men ja, de har inte ställt diagnosen än men redan bjudit in mig till SLE-skola och gett mig medicin mot SLE så sannolikheten att det blir så är rätt stor. Människor har en tendens att vilja vara uppmuntrande när man berättar om sjukdomar och liknande, och det är en god egenskap och så gör jag också, men det är inte alltid man uppskattar glada tillrop... Samtidigt vill jag inte visa för vem som helst hur lessen jag är för att allt detta händer. Att bryta ihop och gråta i personalrummet på jobbet är liksom inte ett alternativ... Men det är inte alltid roligt att bara höra positiva saker som att det ju är bra att de kollar vad det är och tar det på allvar och att jag åtminstone vet vad det är, det är fortfarande en sjukdom jag behöver leva med resten av livet och det suger fan ta mig balle. Jag vet att andra har det mycket värre, jag kommer inte dö och i det mesta kommer jag kunna leva som alla andra men även om jag inser det så betyder det inte att jag är mindre påverkad av vad som händer mig.
Ett led i diagnostiseringen av sjukdomen är njurbiopsi, det är vanligt med njurinflammation när man har SLE och eftersom mina prover visat på att jag möjligen skulle kunna ha det så ville doktorn skicka mig på njurbiopsi. Inte världens roligaste men ja, en obehandlad njurinflammation kan leda till förlorad njurförmåga och det vill man ju inte så jag tyckte det gör jag så vet jag i alla fall hur det ligger med det. Doktorn sa att det brukar ta ett par veckor innan man får tid men två dagar senare fick jag ett brev som bjöd in mig till "Ett par dagars inneliggande vård och njurbiopsi" redan en vecka senare. Är det så illa....? tänkte jag då... Ja, början av veckan var ok, fick fixa en del så jag skulle kunna vara ledig från jobbrt och så hade jag ett hål i magen som ville äta upp mig innifrån, men annars bra. Så länge jag var upptagen som tänkte jag inte så mycket på det. Torsdag tog jag mig in till sjukhuset och de tog lite prover, kollade blogtrycket och gav mig ett snyggt patientband.
 |
| Snyggt eller hur, högsta modet! |
Min mamma var där och vi pratade en massa och jag hade en rumskamrat som hade reumatism och varit och tömt knäna på vätska men som hade en underbar inställning till livet. Hon ville inte låta sjukdomen hindra henne och gjorde vad hon ville ändå, kanske att hon inte kunde gå dagen efter men det tyckte hon det var värt att kunna dansa en kväll. Härlig kvinna! Hon gav mig hopp om livet. Denna dagen var hålet i magen mycket mindre och jag hade rätt trevligt, fick äta lite äcklig sjukhusmat och sov helt ok.
Nästa morgon kl 07.00 började en av de värsta dagarna i mitt liv....
Jag fick kettogan och nån annan medicin i sprutor som skulle vara lugnande och smärtstillande inför undersökningen. Hela världen började snurra, ingenting var stilla och jag kunde inte ha ögonen öppna för det var sjukt obehagligt, sen började jag kallsvettas över hela kroppen och sköterskan sa att jag blev likblek. Men de rullade iväg mig genom kulvertarna bort till huvudblocket där undersökningen skulle ske. Hela tiden blundade jag för jag klarade inte av att ha ögonen öppna och jag började må illa...
Undersökningen gick bra, 3dm nål rakt in i njuren men jag kände inte ett skit, mådde lite bättre och fick titta på nålen och på proverna. Den stackars 16-åriga praktikanten som följde med för att titta på svimmade visst, det märkte jag inte men fick höra sen... Jag tyckte det var lite spännande att få titta på instrumenten och så.
Sen började det bli riktigt illa... i 12 timmar mådde jag så illa att jag inte kunde röra mig, inte kunde prata, inte kunde sova, inte kunde göra något annat än att existera och knappt det. Det kollade blodtryck var 30e minut och det var visst sådär, föll rätt lågt vid ett par tillfällen, sen satte de dropp på mig för att jag inte kunde dricka och jag fick en massa starka mediciner som skulle hjälpa mot illamående, varav ingen fungerade....
 |
| Här satt mitt dropp, detta är dagen efter när bara slangen är kvar. Hon som satte det var inte så duktig för det rann blod över hela min hand, fast jag trodde det var vatten just då för det kändes kallt. |
Först 12 timmar och många "sicksacks" senare (även i mitt tillstånd kunde jag uppskatta ironin i namnet :P) blev det lite bättre men jag mådde illa i ytterliggare 12 timmar efter det och de behöll mig över natten för ytterligare observation. Jag kan säga att 24 timmars konstant illamående tar rätt hårt på en men fy fan vad man uppskattar att inte må illa efteråt! På 24 timmar åt jag bara fem skivor gurka och gick ner 2 kilo... eller antagligen mer för det var två kilo efter att jag ätit en dag... De har kollat mitt blodtryck sjukt många gånger och stuckit mig i både händer och armar för att sätta dropp och ta blodprover. Jag var dock lite förvånad över hur mitt blodvärde lyckats gå upp från 103 till 105 på dessa dagar, en minimal ökning men ändå...?
Jag blev kvar en natt länge än vad de planerat från början för de ville inte släppa hem mig men nu är det rätt mycket bättre. Många nya erfarenheter på två dagar, de flesta hade jag klarat mig bra utan...
Men så, nu har jag klagat av mig lite, några av er får nog höra mig klaga lite mer men nu får detta bli min helt offentliga dagbok och jag behövde skriva av mig lite. Nu är det bara att vänta på resultatet av undersökningen och hoppas det var värt det... Ja, och så får jag visst inte cykla på två veckor och inte anstränga mig fysiskt på något annat sätt... Lätt sagt... jag ska göra mitt bästa. o_O
fredag 2 september 2011
Librarians don't love books
I recently got my masters degree and am now a Master of Arts with specialization in Library and Information science. Sounds impressive doesn't it! Well, it basically means I'm a librarian (a fancy librarian though!). So I've had a few small jobs, a few hours here and there at different libraries when they needed temps. But I recently started my first full-time job! I've now worked there for two weeks and it feels good! :D
While I don't boast abundant experience I've come to a realization with regards to librarians, we don't love books. There are people who treasure books as objects, take care of them, love them, hate on libraries when they throw them away... But as a librarian you adapt books to suit the circumstances all the time. They're stamped, they're stuck full of stickers, they're cut up and reassembled and made to look quite different from their original form. And more than anything, they're lent out to anyone who wants to read them. There are books in the library that are broken, full of stains, smell nasty and who knows what else. If librarians really loved books they would just keep then all and never give them to children to chew on, school students to loose, old people to misplace. Library books are dropped in the bathtub, left out in the rain, forgotten abroad and simply lost. Old unread boos are discarded when they are no longer requested. I myself stamped and sorted out books that are over a hundred years old, without being that bothered by it.
A "real" book lover could never be a librarian, they'd be horrified by what they'd have to do every day and the condition in which they'd find the books. They could probably not stand sending away boxes full of books for recycling. Instead they're the ones who complain and rage when for example Malmö library tossed 30 000 books to create more room for a stage where they could host new activities.
Here we have what librarians find to be most important, the use of the space and the materials in the library. If the book has no use, if no one wants to read it, it serves no purpose and there is no reason to keep it. I'm not going to say librarians hate books, that would be lying but the love lies in the use of the book, not in the object as such. The more people read a book the happier we are. An old tattered volume with stains and a nasty smell is not all bad, it means it's been well-read and it was well invested money to buy it. It still sucks that it smells and is nasty though...
A librarian works for the spreading of culture, mainly through literature but basically in any way that people want it. In the end libraries exist for the people and librarians do what they can to include all and serve in the best way possible. Well, the ones I've been fortunate to work with are like that, though I know to many librarians out there don't seem to care about people, but then they've chosen the wrong profession. Our work will always be aimed at the people and what we do is always geared at how we can change and what we can do to better serve the needs of society in regards to literature, reading, meetings, discussions, digital awareness and literacy, education, fun, necessities and so on and so on. It is a wonderful place to work, especially with a good work-climate and enthusiastic co-workers and people who appreciate the time spent for them.
But my main point is that a librarian doesn't love the book as an object but rather as a means to an end, we love reading and we want people to read, if a few books are broken in the process so be it. The book in itself it not precious, there are more in the store, but the use of the book is precious.
While I don't boast abundant experience I've come to a realization with regards to librarians, we don't love books. There are people who treasure books as objects, take care of them, love them, hate on libraries when they throw them away... But as a librarian you adapt books to suit the circumstances all the time. They're stamped, they're stuck full of stickers, they're cut up and reassembled and made to look quite different from their original form. And more than anything, they're lent out to anyone who wants to read them. There are books in the library that are broken, full of stains, smell nasty and who knows what else. If librarians really loved books they would just keep then all and never give them to children to chew on, school students to loose, old people to misplace. Library books are dropped in the bathtub, left out in the rain, forgotten abroad and simply lost. Old unread boos are discarded when they are no longer requested. I myself stamped and sorted out books that are over a hundred years old, without being that bothered by it.
A "real" book lover could never be a librarian, they'd be horrified by what they'd have to do every day and the condition in which they'd find the books. They could probably not stand sending away boxes full of books for recycling. Instead they're the ones who complain and rage when for example Malmö library tossed 30 000 books to create more room for a stage where they could host new activities.
Here we have what librarians find to be most important, the use of the space and the materials in the library. If the book has no use, if no one wants to read it, it serves no purpose and there is no reason to keep it. I'm not going to say librarians hate books, that would be lying but the love lies in the use of the book, not in the object as such. The more people read a book the happier we are. An old tattered volume with stains and a nasty smell is not all bad, it means it's been well-read and it was well invested money to buy it. It still sucks that it smells and is nasty though...
A librarian works for the spreading of culture, mainly through literature but basically in any way that people want it. In the end libraries exist for the people and librarians do what they can to include all and serve in the best way possible. Well, the ones I've been fortunate to work with are like that, though I know to many librarians out there don't seem to care about people, but then they've chosen the wrong profession. Our work will always be aimed at the people and what we do is always geared at how we can change and what we can do to better serve the needs of society in regards to literature, reading, meetings, discussions, digital awareness and literacy, education, fun, necessities and so on and so on. It is a wonderful place to work, especially with a good work-climate and enthusiastic co-workers and people who appreciate the time spent for them.
But my main point is that a librarian doesn't love the book as an object but rather as a means to an end, we love reading and we want people to read, if a few books are broken in the process so be it. The book in itself it not precious, there are more in the store, but the use of the book is precious.
fredag 18 mars 2011
Life update
I don't update all that often so I thought I'd let you in on what's happening in my life right now, in Swedish because no one else will be interested anyway and sometimes writing in your mother tongue is nice too.
Skola! Jag skriver min masteruppsats denna terminen och det är det som i slutändan ska legitimera mig som färdigutbildad bibliotekarie som kan söka kvalificerade jobb. Jag skriver tillsammans med en klasskamrat vid namn Moa som är den bästa uppsatspartner man kan tänka sig. Hon är snäll och trevlig och vi har mycket samma intressen. Vi skriver om, för de av er som faktiskt är intresserade :P, det japanska och det amerikanska klassifikationssystemen för bibliotek. Vi jämför delen i båda systemen som behandlar allmän historia och hur det i sin tur berättar en historia om landet utifrån hur det är uppbyggt och liknande. Det är mycket jobb och jag har dålig disciplin och blir lätt frustrerad på arbetet när jag inte hittar vad jag vill och allt är på japanska så jag inte fattar något. Det går framåt, sakta men säker, men jag kan ju inte säga annat än att jag längtar till det är över. Det ligger konstant över mig och stressar mig. Jag har dessutom mått dåligt i ett par omgångar de senaste veckorna vilket har saktat ner min takt och det hjälper ju inte. Nej, det är väl dags att ta sig i kragen snart...
Jobb! Jag har massor av jobb på gång, vilket är jättetrevligt men tar tid från uppsatsen. Jag jobbar på biblioteken i Lund, Lomma, Bjärred, Staffanstorp och Hjärup. Jag trivs bra överallt förutom i Lund och jag hoppas innerligt att något av extraknäcken ska leda till ett lägre vikariat eller att de rekommenderar mig någon annan stans. För jag kan ju säga att jag är lite rädd för livet utanför skolan, kommer jag få ett jobb? En inkomst jag kan leva på? Framtidsångest! D:
Träning! Jag har börjat träna denna terminen, första gången någonsin, och jag gillar det. :) För det första är det roligt att träna med kompisar och när man går på dansgympa som Afro, Zumba och Funk så känns det inte som träning utan det är roligt. Sen känner man sig duktig efteråt och det är också nice.
Födelsedag! Jag fyller snart år. 24 år blir jag. Med allt annat som händer kan jag inte säga att jag har tänkt så himla mycket på det och antingen har jag kommit över åldersnoja eller så är jag för stressad av annat för att orka vara stressad av det också.
Händer! Jag har till slut tagit mig i kragen och gått till en läkare för att kolla mina händer. (Jag har uppsvullna värkande leder och på vissa av fingrarna växer det knölar D:) De tog mitt blod igår och ska testa om jag har reumatism eller om det visar något annat. Jag ska visst på röntgen också, men först om en månad. Provsvaren skulle komma om ungefär två veckor så då får jag se om de kunnat utläsa något från det. Och apropå hälsa så minskar klumpen på mitt ben som jag fick när jag trillade med cykeln ständigt i storlek men den är fortfarande kvar, jag har ett irriterande sus i mitt öra som jag undersökt kan bero på stress och jag har mått illa i ett par omgångar de senaste veckorna, no fun. :(
Kodachi! Urgh, mer stress och mer att göra. Jag försöker skyffla över så mycket jobb på andra som möjligt. Men jag ser fram emot själva konventet, måste bara se till att jobba tillräckligt mycket fram tills dess för att kunna slappna av lite under de dagarna.
Vänner! Mitt ljus i mörkret, jag älskar er alla! <3
Så, ja... så ser mitt liv ut nuförtiden. Det är bara att hålla ut ett par månader till så kommer det bli bättre sen. Och med lite vårväder så kommer mitt humör att lyfta.
Och så lite extra bilder som också lyfter mitt humör. XD
Skola! Jag skriver min masteruppsats denna terminen och det är det som i slutändan ska legitimera mig som färdigutbildad bibliotekarie som kan söka kvalificerade jobb. Jag skriver tillsammans med en klasskamrat vid namn Moa som är den bästa uppsatspartner man kan tänka sig. Hon är snäll och trevlig och vi har mycket samma intressen. Vi skriver om, för de av er som faktiskt är intresserade :P, det japanska och det amerikanska klassifikationssystemen för bibliotek. Vi jämför delen i båda systemen som behandlar allmän historia och hur det i sin tur berättar en historia om landet utifrån hur det är uppbyggt och liknande. Det är mycket jobb och jag har dålig disciplin och blir lätt frustrerad på arbetet när jag inte hittar vad jag vill och allt är på japanska så jag inte fattar något. Det går framåt, sakta men säker, men jag kan ju inte säga annat än att jag längtar till det är över. Det ligger konstant över mig och stressar mig. Jag har dessutom mått dåligt i ett par omgångar de senaste veckorna vilket har saktat ner min takt och det hjälper ju inte. Nej, det är väl dags att ta sig i kragen snart...
Jobb! Jag har massor av jobb på gång, vilket är jättetrevligt men tar tid från uppsatsen. Jag jobbar på biblioteken i Lund, Lomma, Bjärred, Staffanstorp och Hjärup. Jag trivs bra överallt förutom i Lund och jag hoppas innerligt att något av extraknäcken ska leda till ett lägre vikariat eller att de rekommenderar mig någon annan stans. För jag kan ju säga att jag är lite rädd för livet utanför skolan, kommer jag få ett jobb? En inkomst jag kan leva på? Framtidsångest! D:
Träning! Jag har börjat träna denna terminen, första gången någonsin, och jag gillar det. :) För det första är det roligt att träna med kompisar och när man går på dansgympa som Afro, Zumba och Funk så känns det inte som träning utan det är roligt. Sen känner man sig duktig efteråt och det är också nice.
Födelsedag! Jag fyller snart år. 24 år blir jag. Med allt annat som händer kan jag inte säga att jag har tänkt så himla mycket på det och antingen har jag kommit över åldersnoja eller så är jag för stressad av annat för att orka vara stressad av det också.
Händer! Jag har till slut tagit mig i kragen och gått till en läkare för att kolla mina händer. (Jag har uppsvullna värkande leder och på vissa av fingrarna växer det knölar D:) De tog mitt blod igår och ska testa om jag har reumatism eller om det visar något annat. Jag ska visst på röntgen också, men först om en månad. Provsvaren skulle komma om ungefär två veckor så då får jag se om de kunnat utläsa något från det. Och apropå hälsa så minskar klumpen på mitt ben som jag fick när jag trillade med cykeln ständigt i storlek men den är fortfarande kvar, jag har ett irriterande sus i mitt öra som jag undersökt kan bero på stress och jag har mått illa i ett par omgångar de senaste veckorna, no fun. :(
Kodachi! Urgh, mer stress och mer att göra. Jag försöker skyffla över så mycket jobb på andra som möjligt. Men jag ser fram emot själva konventet, måste bara se till att jobba tillräckligt mycket fram tills dess för att kunna slappna av lite under de dagarna.
Vänner! Mitt ljus i mörkret, jag älskar er alla! <3
Så, ja... så ser mitt liv ut nuförtiden. Det är bara att hålla ut ett par månader till så kommer det bli bättre sen. Och med lite vårväder så kommer mitt humör att lyfta.
Och så lite extra bilder som också lyfter mitt humör. XD
tisdag 8 februari 2011
BECK live action movie!
One of my favourite mangas and animes ever was turned into a live action movie, starring some of my favourite actors! Needless to say I was ecstatic when I found out 1½ years ago. And ever since then, yes for one and a half years, I've been ecstatically waiting for the dvd-release.
And it's finally come!
And I've finally seen it! :D:D:D:D:D:D
And it was awesome!!!
And I love it!!
To most people this will not say much though so I will try to explain why. The first reason is simply because I love BECK. The story and the characters are undisputedly awesome and the live action does not let them down. All the actors have been chosen carefully and not only do they look like the manga characters, they act the same way, but somehow without making them manga in their manner and thereby making them seem more like manga characters than real people.
The crazy ones, like Chiba and Ryuusuke, are just as crazy, (and post-it man as Chiba is pure win) but in a manner more suited for live characters. Koyuki is as awkward as ever but not as exaggerated as it sometimes is in the manga. Saku and Tairas characters don't take a lot of room but they do an awesome support and live up to my image of them.
All the other supportive characters like Maho and Saitou (the actor here really looks like the manga character, too bad his story is cut out) are really good as well. I give them a special bonus for having foreigners playing all the parts of foreigners, and the man playing Sykes is awesome!! O__O Just his appearance is reason enough to love him. :D
How can you not love this!
A lot of money has gone into the production of this film, and you can tell. It's really well-made and keeps up a high quality throughout. Just the fact that all of the people that are supposed to speak English actually do and speak it perfectly adds a lot to the value, at least for a foreign fan like me. :)
Also the props. Lucille (the guitar) is made to look exactly like in the manga.
There is a lot of English in the movie, and it's good enough for me to wonder if they dubbed the Japanese actors. XDD Which is a good thing. And Ryuusuke and Maho actually speak English with each other and not the fake kind they use in Nodame which is "we're really speaking another language but we thought you'd be sick of not understanding so we make it Japanese, you can just pretend it's some other language"
The music! I've always loved the BECK music and the movie is no exception, I want the soundtrack! The songs are awesome BUT (and this is a big but and the only downside to the movie in my opinion) you never get to hear Koyuki sing... To keep up the illusion of his awesome voice they've muted all his singing and just play the background music and show peoples reactions... I know that this is the best way of keeping the illusion of a perfect voice real, cause no matter which voice they'd used it would never live up the the expectations but I'd be willing to give up the illusion to get the vocals of the songs... At one point you get the lyrics in English on the screen, the background music and Koyuki lip-syncing the words. It's kind of frustrating, I want to hear the song! But this was the only part of the movie I didn't like.
It is well-made, the English is good, the story isn't rushed (it's 2½ hours long so it shouldn't be) and I enjoyed every moment of watching it. I admit I'm totally biased, considering I loved it before I saw it but it didn't let me down even though I had high expectations which speaks in it's favour. I really recommend watching it and even though there are no subtitles yet anyone of medium Japanese skills will be able to follow without any problems. I'm not that good and I never feel lost and, as I've said, there is quite a lot of English which helps.
All in all; I will love this movie forever! :D (and I don't care if anyone disagrees!)
fredag 28 januari 2011
Musicals!
I love musicals, ever since I was little I've watched a lot. I've been influenced by my mother who also lover musicals and I can't say how many times I watched Grease, Hair, Singing in the Rain, Marry Poppins and Sound of Music when I was little. :)
I've also been fortunate because my parents have brought me and my sister to a lot of live musicals and theatres and I love them for it. It's also been a gift from my grandparents at times, which is nice because theatre is expensive! When they still had the free outside theatre in Malmö we went to that every year too.
I love the feeling of going to see them live, the atmosphere of old theatres, everybody's a bit dressed up and excited, there are no unhappy people and the stage presence of the actors is usually so grasping.
Some of my favourites are:
Cats!!
It was so awesome! My family went together on a date when I couldn't go but my mother was kind enough to go again with me. The music was awesome, the actors were awesome, the costumes!! If you ever get a chance to go, do it!
Singing in the Rain
Being a fan of musicals I've seen the movie a couple of times and seeing it live is just <3 <3 <3
Cosmo is my favourite in the movie and he was played by an actor whom I really like so I was happy, and he did all the acrobatics from the movie live, so cool!
Spamalot
Not so impressive from a singing point of view but that's not really the point anyway. It was really funny and just so cool. I love it when they interact with the audience too.
And it included Kim Sulocki, Adde Malmbers, Johan Glans, Johan Wester och Andreas Jansson. Good times! :D
And yesterday we went to see Jekyll & Hyde. It was so impressive! Their voices were awesome, all the actors were on stage the whole time and the only prop they had was a sofa that they wheeled around and a table that was brought out at times. So cool! And the outfits! :)_____
I just love theatre, musicals and live performances of all kinds!
I've also been fortunate because my parents have brought me and my sister to a lot of live musicals and theatres and I love them for it. It's also been a gift from my grandparents at times, which is nice because theatre is expensive! When they still had the free outside theatre in Malmö we went to that every year too.
I love the feeling of going to see them live, the atmosphere of old theatres, everybody's a bit dressed up and excited, there are no unhappy people and the stage presence of the actors is usually so grasping.
Some of my favourites are:
Cats!!
Singing in the Rain
Being a fan of musicals I've seen the movie a couple of times and seeing it live is just <3 <3 <3
Cosmo is my favourite in the movie and he was played by an actor whom I really like so I was happy, and he did all the acrobatics from the movie live, so cool!
Spamalot
And it included Kim Sulocki, Adde Malmbers, Johan Glans, Johan Wester och Andreas Jansson. Good times! :D
And yesterday we went to see Jekyll & Hyde. It was so impressive! Their voices were awesome, all the actors were on stage the whole time and the only prop they had was a sofa that they wheeled around and a table that was brought out at times. So cool! And the outfits! :)_____
I just love theatre, musicals and live performances of all kinds!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)